Gamla bilder och en gammal historia

28 Maj

Jag hittade av en slump lite gamla foton när jag var hemma hos päronen i Lysekil och tänkte att jag skulle visa dem här. Kvaliteten är dålig för de är tagna av min på den tiden ganska unga brorsdotter med en helt vanlig, sketen kamera (för på den tiden, små barn, hade man vare sig digitalkameror eller mobiler med bra kamerafunktion) men ni ser nog att det är jag ändå.

Det behövs en liten bakgrund kanske. Stora delar av min ungdom vägde jag runt 73 kg, åtminstone genom större delen av högstadiet och halva gymnasiet. Ironiskt nog ligger min idealvikt idag runt 70, men ni vet, under den perioden av livet har många tjejer fortfarande kvar sina flickformer och de flesta tjejerna i skolan var väldigt smala tyckte jag.  Jag kände mig tjock, och blev också kallad det. Att få pojkvän var inte att tänka på, inte på den tiden när det mesta handlade om yta, märkeskläder och att festa hårdast.

I mitten av gymnasiet fick min kompis Jenny pojkvän. Hon och jag hade liksom varit ”singelkompisarna” och jag kände mig jättekonstig när hon fick kille. Väldigt ensam och utanför. Jag tänkte att okej, om ingen vill ha mig som jag är nu så får jag väl ändra på mig – och det gjorde jag. Jag lade om kosten (ni vet, bort med allt fett, inget socker, mat var tredje timme med mängder av grönsaker) och joggade en liten snutt sex dagar i veckan samt styrketränade. 19 kg gick jag ner på mindre än ett halvår och resultatet ser ni nedan.

Som ni ser blev jag aldrig riktigt, riktigt smal; även om jag är benig upptill har jag fortfarande mina höfter kvar även i storlek 34/36. Grejen var väl att så länge jag gick ner i vikt så kändes allt bra, men när jag blev nöjd så utvecklade jag efter hand ätstörningar. Jag hade undvikit ”vanlig mat” så länge och när jag nu skulle börja äta vanligt så fick jag panik. Vissa perioder hetsåt jag allt det där som varit förbjudet, och andra perioder nästan svälte jag mig själv (fasta, Nutrilett, grönsaker…) och tränade jämt. Glass gick ju fint att kräkas upp så det åt jag mycket av.

Detta tog all min ork (orkade inte plugga vidare efter gymnasiet eller skaffa jobb, livet handlade om att hantera ångesten som ätandet gav) och jag hamnade liksom efter i livet eftersom jag tappade runt två år i min strävan att bli frisk. Det märktes inte så väl utåt att jag var sjuk eftersom de flesta tänker ”ätstörning = supersmal” – men en ätstörning sitter framför allt i huvudet. Jag skämdes och isolerade mig mer eller mindre från omvärlden. Ett par år tidigare hade jag ju hyllats på grund av viktnedgången, och jag ville inte direkt erkänna att jag nu gick upp på nätterna och hetsåt frysta muffins (jag vågade inte tina dem i mikron för jag var rädd att mamma och pappa skulle vakna av ljudet). När jag väl började plugga på universitet, flyttade hemifrån och lyckades sluta kräkas blev jag bättre, men eftersom jag fortfarande hetsåt periodvis satte sig ju alla kilon på plats igen. Efter två-tre år vägde jag lik förbannat 73 kg igen. Då var det som om kroppen slappnade av och min krampaktiga vikthets släppte, jag kunde börja äta normalt igen – dock inte exempelvis smör, grädde… Det tog emot.

Nu när jag äter lchf äter jag mycket av det som jag förr ansåg vara förbjudet, och jag upplever att mina tendenser till ångest som fortfarande är förknippat med mat och ätande har blivit bättre av att äta så som jag gör. Samtidigt inser jag att jag även nu har en grupp mat som jag inte äter så mycket av, och jag tror det är viktigt att vi som äter lchf är noga med att varken för oss själva eller för andra poängtera att viss mat är ”förbjuden”. Det kan ställa till det i huvudet. 🙂  Kolhydrater är inte farliga i sig – ingen kan få mig att tro att en potatis, ett äpple eller en rödbeta är ”giftiga” för att de innehåller kh – utan det handlar om att lära sig äta all mat man väljer att äta med medvetenhet och kännedom om den egna kroppen och det egna beteendet. Vad kan just jag äta för att jag ska må som allra bäst?

EDIT. Nu när jag väger som jag vill (pendlar mellan 67-70 kg) så upplever jag att övergången mellan relativt strikt till hyfsat liberal lchf har gått fint. Jag får inte ångest av att äta en frukt, en skiva gott surdegsbröd eller rotfrukter. Övergången består nog i att äta ungefär likadant som förut, men med mer grönsaker, mer nötter, mer mejerier och mer efterrätter. Jag gör avsteg ibland och har fortfarande svårt för att låta avstegen bli måttfulla och begränsade till en viss dag eller en viss tidsperiod – som ”alla andra” går jag upp lite i vikt under semestrar och storhelger. Samtidigt ser jag det inte som ett större problem. Märker jag att jeansen börjar spänna åt lite så äter jag strikt ett par veckor bara. Jag har ingen ångest för vikten längre, jag är i kontroll.

5 svar till “Gamla bilder och en gammal historia”

  1. NussaF 29 maj, 2011 den 07:19 #

    Jobbig viktresa du haft, hoppas detta är ”din grej” och du kan landa efter du nått målvikten.
    Tyvärr är det ju alltid då den riktiga kampen börjar, hitta balansen i vad och hur mycket man kan äta innan det börjar gå åt fel håll igen.
    Så det är nog smart att tänka som du gör och förekomma problemet.

    Lycka till 🙂

  2. steffi 30 maj, 2011 den 08:18 #

    Sv; Tack så mycket:) Jaa, illamåendet har börjat försvinna. Så otroligt skönt! Men så fort jag äter lite för mycket så börjar jag må illa, så jag hoppas bara jag får i mig tillräckligt med fett.

    Ska kolla igenom din frukostlista:) Förra veckan blev det bacon, men tyvärr bara det. Gillar ju inte ägg alls… Jäkligt jobbigt! Ska pröva på o baka de där brödet snart tror jag, då kan an ju äta de till frukost.
    Mamma och jag har laddat upp för mig denna vecka. haha.. Vi gjorde ett stort gäng pannbiff och sedan gjorde jag lax i ugn igår. Känner att jag blir trött på att äta samma sak hela tiden, så lite variation måste in! 🙂

    Kram!

  3. Kamilla 3 juni, 2011 den 11:48 #

    ÅÅåh vilken jobbig resa!!
    Jag har en storasyster som haft grav anorexi, så min mamma blir alldeles kall när jag ens nämner orden ”gå ned i vikt”
    Jag märkte själv dessa tendenser ätstörning sist jag gick ned. jag var smal som en sticka (55 kg) men hade utan problem kunnat piska mig själv till att gå ned till just under 50 :/
    Det är en jättesvår balans när man har gått så långt..

    Hjärnan kan verkligen ställa till det ibland…
    Men, jag är bara ett mail bort om du vill lufta dig lite 😀

    Krammmiz

  4. Ann 14 juni, 2011 den 09:22 #

    Hej vännen! Tack för din fina kommentar på min sida. Jag hade ingen aning om att du hade en matblogg, tycker den ser jättefin ut! 🙂 Men du.. det här var väl också modigt om något att skriva! Vi är nog rätt tuffa båda två.

    Många verkar ha problem eller tänka väldigt mycket på vikten. Tonåringar pga osäkerheten och vuxna pga man onekligen går upp i vikt när man börjar närma sig eller har passerat 30-strecket. Som tjej utvecklar man mer kvinnliga former, jag syftar inte på brösten (tyvärr ;)) utan bredare höfter och liknande.

    Personligen så tycker jag du är mycket vackrare nu än vad du var på bilden ovan. Enligt mig var du lite för smal då, men smaken är som baken ( = kluven, inte delad!) 😉 Själv var jag väldigt smal som tonåring. FÖR smal. Blev till och med mobbad i skolan av en lärare(!) pga det och många av mina vänner trodde att jag hade bullemi eftersom jag åt som en häst men aldrig gick upp ett kilo. Det var först när jag började styrketräna i gymnasiet om jag gick upp i vikt och numera har jag inga problem alls med att gå upp några kilon enbart genom att äta. 😉

    Även om jag inte gillar att så många tjejer fixerar sig vid vikten, så kan jag tycka att den här typen av bloggar är riktigt bra! Det är alltid vettigt att tänka på att inte stoppa i sig en massa skrot i onödan och att leva hälsosamt.

    Jag har en annan kompis som har en vikt-blogg. http://magik.se Har kännt honom väldigt länge, och sedan jag flyttade till Göteborg så har han blivit smalare för varje gång jag träffat honom. Nu är han nere på en vikt han gillar, men fortsätter träna och leva hälsosamt. Jag beundrar verkligen er viljestyrka!

    Och du är riktigt vacker, Anneth. Glöm aldrig det! Och jag ger inte komplimanger som jag inte menar, så jag tycker verkligen att du ska ta åt dig. *kramar!*

Trackbacks/Pingbacks

  1. Reportage i Expressens LCHF-magasin | - 12 maj, 2013

    […] en halvtimme och hölls via telefon i onsdags. Vi pratade en dryg halvtimme om bland annat min ätstörningshistorik och om hur jag 2011 valde LCHF just för att försöka gå ner i vikt på ett sunt sätt, med […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: